Fräckis: Pekka bjuder hem ung kollega på mysig dejt – sista raden får mig att skratta så tårarna sprutar

Saker och ting är inte alltid som de verkar. För att verkligen förstå en händelse så behöver man förstå hela sammanhanget, istället för att dra förhastade slutsater.

Att dra förhastade slutsatser kan orsaka missförstånd som leder till både det ena och det andra. Det bästa är såklart när missförståndet mynnar ut i ett gapskratt – som den roliga historien här nedanför.

Den anspelar just på det här med att man behöver hela sammanhanget innan man drar några slutsatser. Fräckisen består nästan enbart av en konversation, vilket gör det hela lite spännande.

Håll till godo!

Pekka hade bjudit hem sin unga kollega Linda. Linda var mycket nervös över att få komma hem till Pekka, som dels var mycket äldre än hon själv och dels var hennes nye chef. Hur skulle det här sluta?

”Ta på dig denna”

Nervöst gick Linda fram till dörren och plingade på. Pekka öppnade nästan omedelbart.

Pekka: Hej! Roligt att du kunde komma. Jag har faktiskt förberett allt.

Linda: Jaha. Ja, jag har ju aldrig gjort det här förut. Men det är spännande, måste jag erkänna!

Pekka: Inga problem hjärtat. Det kommer att gå bra! Jag har köpt en sådan här (håller upp). Du kan väl ta på dig den.

Linda: Nej, du skojar med mig?!

Pekka: Jag skojar inte, den kommer göra allt mycket enklare och bättre. Ta på den nu. För min skull!

Linda: Ja, jag gör väl det då.

”Ta den i handen nu”

Pekka: Ja, då börjar vi då. Vi sätter oss.

Linda: Hur gör man?

Pekka: Du tar den i handen bara, inga konstigheter.

Linda: Nej? Vad äckligt!

Pekka: Nej då. Ta tag om toppen med ena handen.

Linda: Ja okej. Sedan då?

Pekka: Jo, sedan tar du och drar med den andra.

Linda: Så här?

Pekka: Ja, just så. Perfekt. Det gick ju fint.

Linda: Och nu då?

Pekka: Nu suger du!

Linda: NEJ! Du skojar?!

Pekka: Nej, jag skojar inte. Sug nu!

”Lita på mig bara”

Linda: Vad äckligt. Skall man verkligen göra så här?

Pekka: Ja.

Linda: Är du säker?

Pekka: Jadå, jag har gjort det här förut. Lita på mig. Sug nu.

”Sära på benen”

Pekka: Nå, vad tycker du?

Linda: Det smakade salt.

Pekka: Ja, det var väl gott?

Linda: Inte alls så dumt. Hur gör man nu då?

Pekka: Nu särar du på benen.

Linda: Så här menar du?

Pekka: Ja, fast du får sära på benen mer – annars kommer man inte åt. Jag ska visa.

Linda: Jaha, jag förstår.

”Var det gott?”

Pekka: Just så. Och så tar du den där i handen igen.

Linda: Hm…

Pekka: Sedan, när du pillat fram den där, så stoppar du den i munnen. Sådär, ja.

Linda: Vad gör man med det här som kommer nu? Ska man äta det?

Pekka: Ja, det kan man göra om man vill.

Linda: Jaha. Hm.

Pekka: Ja, det är inte dumt. Var det gott?

Linda: Ja, det var faktist inte så dumt. Men du, måste det vara så här omständligt?

Pekka: Jo, men det går till så här när man äter kräftor…

Jag tror nog allt att du tänkte på något annat där ett tag!

Var inte blyg nu, DELA om du fick dig ett skratt på slutet!