En man berättar:
Jag hörde att en 71-årig kvinna stod åtalad för ringa misshandel av en mammografiläkare.
– Jag är visserligen skyldig, men det finns förmildrande omständigheter, sa hon inför rätten.
– Jaha. Då skulle jag vilja höra vilka dessa omständigheter är, svarade ordföranden sarkastiskt.
Jag kände att ”det vill jag också”, så jag spärrade upp öronen och lyssnade.
– Så här är det, berättade kvinnan. Jag hade en tid bokad för mammografi. Jag kom i tid och väl på mottagningen så möttes jag av en överglad läkare vars leende sträckte sig från öra till öra. Energin sprutade nästan ur hans ögon.
– Hej! Jag heter Johan! Det du behöver göra är att kliva in i rummet här intill, klä av dig allt ovanför midjan – och ta sedan på dig den här överdragsrocken, sa han.
Kvinnan fortsätter:
– Johan, testa koffeinfritt kaffe nästa gång, tänkte jag. Det här är inte kärnfysik, jag har gjort det här förr.
– Sedan sprang han iväg en för ett par sista förberedelser, men relativt snabbt var vi igång – och efter att ha klarat av högersidan så bad han mig att byta till vänster bröst, berättar kvinnan för rätten.
– Försök att stå på tårna och luta dig framför så att vi får med allt, uppmanade läkaren.
– Visst, svarade jag och pressade på samtidigt som jag kände hur en mix av kyla, obehag och andnöd fyllde min kropp.
– Jag trotsade nästan tyngdlagen där jag stod framåtlutad med mitt ena bröst inklämt mellan de två kvadratiska glasskivorna. Men plötsligt, från ingenstans, hörde jag ett POFF!
– Plötsligt var det kolsvart. Strömmen hade gått. Johan sa att ”man jobbar med underhåll på våningen under i sjukhuset och att de måste ha kommit åt någon strömbrytare”, så han satte full fart mot dörren.
Bekant i matkön
– Hallå! Ska du bara lämna mig så häri mörkret? ropade jag efter honom där jag stod i min mindre trivsamma ställning.
– Åh, din stackare, svarade läkaren. Det har kommit på extrabelysning ute i hallen. Jag lämnar dörren helt öppen, så du kommer att kunna se!
– Innan jag hann protestera hade han rusat iväg. Men i den här halvnakna positionen, med ena bröstet hängandes mot marken och det andra in mellan två glasskivor … det var så vaktmästarna Robert och Erik hittade mig…
– Den ena av dem, jag minns inte vem, frågade om jag visste att strömmen var av … och jodå, det hade jag koll på. Jag skrek av panik inombords, men försökte agera så sansat och lugnt som det bara gick.
– Jaha, okej, vad bra, svarade den ena vaktmästaren och vinkade adjö som om han sett en bekant i matkön på Ica.
Kvinnan fortsätter inför den redan lätt chockade rättssalen:
– Två timmar senare, alltså TVÅ TIMMAR SENARE, så rusade Johan in i rummet igen med sitt förbannade leende på läpparna. Jag kvar i exakt samma position.
– Han tittade beklagande på mig. ”Åh! Strömmen kom tillbaka, men jag glömde helt av dig. Och dumma mig, sedan gick jag på lunch med en kompis!”…
– Och det, bästa ordförande, är bakgrunden till hur hans lilla huvud – i stället för mina bröst – hamnade mellan den där förbannade maskinens klämmor!
Rättens ordförande fick kämpa för att hålla skrattet tillbaka, men fick till slut ur sig:
– Eh … okej. Åtalet ogillas … du är helt fri är att gå!
Tryck nu på dela-knappen om du också fick dig ett leende av den här berättelsen!