Det ska tydligen ligga viss sanning bakom historien, som dock uppstått i lite olika former. Så vi kan väl kalla den halvsann! Nåväl, det är en man som berättar:
”Jag växte upp i Göteborg, i ett område som heter Johanneberg. Det fanns en viss buss som gick ner mot stadens centrala delar. Jag åkte ofta den, en linje som vi kallade för ”Den gröna”, även om varken bussarna var gröna eller om linjen egentligen hette så. Jag vet helt enkelt inte varför vi sa det.
Här snackar vi förresten tidigt 70-tal. En man som bodde i samma hus som oss var kommendör i den svenska flottan. Han hade genom åren gjort sig ett namn och syntes ofta till i tidningar och på TV. Lite av svenska flottans stjärna, helt enkelt.
Nåväl, det konstiga med ”Den gröna” var att den på vägen ner mot stan alltid passerade en busshållplats som den aldrig stannade till vid. Den fanns helt enkelt inte med på rutten – och det var alla som vanligtvis åkte den här bussen fullt medvetna om.
Reste sig och skrek
En dag gick kommendören överraskande nog på bussen ner mot stan. Han var ingen speciellt trevlig typ och jag hade aldrig någonsin sett honom dra på smilbanden. Gösta, som han hette, var alltså inte den roligaste av grannar.
Det skulle dock visa sig att han inte hade koll på det vi andra på bussen visste – att ”Den gröna” ju inte stannade till vid en viss hållplats. Där trodde kommendören – givetvis – att han kunde gå av.
Så när chauffören gasade förbi reste sig Gösta upp och skrek genom halva bussen.
– Vad fan gör du, din idiot? Jag hade ju markerat för stopp!
– Ja, men vi stannar inte på den där hållplatsen, blev svaret inifrån förarhytten.
– Vafalls, din slashas! Vet chauffören om vem det är han talar med?!
– Nej…
– Jag är kommendör i den svenska flottan!
– Jaha, svarade chauffören. Men du, det här är ingen båt!
DELA nu om du fick dig ett leende på läpparna!